Blandat Januari

Provade igenom lite nya årgångar senaste veckan, provningsanteckningar följer som vanligt.

Emmanuel Brochet Le Mont
20% 2007
80% 2008
Bio-vin enligt modern-standard, relativt låga skördeuttag, kalkdominerad jord (2,5 Ha).
Vinet låter man jäsa och mogna ett år på gamla bourgognefat. Vinet genomgår spontan malo-jäsning.
Och buteljeras sedan helt ofiltrerat, ostabiliserat och helt utan dosagé.

Vinet andas direkt med en brutal renhet och den enorma koncentrationen av blomster vi hittar på nosen är mer uttrycksfull än hos en Salon.
Vinet går in hårt, i ungstil. Primärt med mineralkaraktär där flinta & gråsten dominerar.
Le Mont flyter på halvbrett i gommen och levererar en riktigt fin krämighet i kombo med unga flirtiga päron-splitt nyanser.
Dethär är väldigt väl-sammansatt och det är tydligt ett otroligt välarbetat vin där alla komponenter sitter precis där de ska, det är mer en större koncentration eller något mer jag saknar för att jag ska höja vinet till skyarna. Jag väljer istället att se Le Mont som ett instegsvin i rikigt bra klass. Här har vi ett vin som bjuder på stor mineralisk personlighet med toner av hummerkött, krossade ostron och havssalt. Allt i otroligt elegant och njutningsbar stil. För mig är dethär min första bekantskap med Brochet och det var verkligen en positiv första bekantskap !

Jérôme Prévost 2011!

Les Béguines 2011
Doften är mycket ung och relativt knuten men när man väl får upp doften är det tydligt oxidativ Selosse-rostning på nosen där vi kan lägga till grönbanan, rostigt järn och brända mandlar.
Här går det direkt in brett, vinet biter tag ordentligt, initialt är det ett hårt mineralfokus som följes åt av vågor med toner av picklade grönsaker, tomatpuré, brända örter, bränd sparris, krossat grus, bastu och röksten.
Koncentrationen är relativt bra, Syran är ung och gör sig helatiden påmind, men utan att vara bitsk o jobbig, det är mer som den sköna bitande syran man får från en rödkrusbärskompott, sent på hösten - den som andas mer mogen frukt än primär grönsyra.
Bak i gommen blir vinet mer oxidativt med tiden, och aningen varma o sköna nyanser av karamelliserad honung, jäst, riven brons, rostad kakao o cigarr börjar lura sig fram med tiden.
Prevost 2011 är idag alldeles för ungt för att vara ett vin man njuter av, visst absolut bär vinet på en otroligt skön personlighet och rikedom, men det är så mycket i vinet som behöver få vila, för att alla komponenter ska kunna sitta på plats till en mer elegant upplevelse. Däremot är det få viner som kan bjuda på en sån otroligt personlig uttryck som Prevost viner gång på gång levererar.

Fac-Simile 2011
Nosen är under hela kvällen helt omöjlig och stängd.
Öppningen är relativt halmig, och nästan köttig, primärt är det svårt o tro at jag har en champagne i munnen när jag säger att hela öppningen andas; humle, parmaskinka, halm, följt av viss oxidation och väldigt nötiga fat.
Vinet fullkomligt pumpar av energi och det är med bred munkänsla jag har otroligt friska ursprungsuttryck utav kalk, frukten finns knappt. I mittprofilen påminner vinena väldigt mycket utav varandra, bara att Rosén är mer utav allt. Vi återkommer lite senare till vinet och här är det ett större och mer oxidativt och välstrukturerat vin jag har i glaset med bränd halm, rökt enris, krossat grus, blåbärskompott, rökt björnbärschutney.
Jag har verkligen ett tungt och koncentrarat vin i glaset med otroligt stor personlighet.
Den sista biten ur flaskan låter jag som ja alltid gör med intressanta viner, låta gå upp i rumstemp och bli helt avslaget.
Komplexa stora, köttiga och strama drag tar tag i gommen, äntligen i en viss njutningsbar elegans, med otroligt rikliga drag av halm, smultron, torkade jordgubbar. Lägg på det en lång o fin svans av krispigt salt krita som sitter kvar länge i gommen - Vilken fantastisk personlighet dethär är!

Comtes de Champagne 2005
Som alltid bjussar en ung Comtes på en direkt stor och uttrycksfull nos, fylld med krita och typisk Comtes-rostning.
Vinet går in halvbrett i lite lätt burdus stil, men håller i bra o levererar alla de typiska aromer man förväntar sig, lite lätt flintig-mineral i försynta toner följt av rostade nötter och sen kommer dosagén med all sin insmickrande frukt - Allt i hemtypisk comtes o insmickrande stil, helt utan personlighet.
Dock känner jag direkt att 2004 var mer ren o andades mer klassiska uttryck medans 2005 handlar mer om direkt attack o kraft - primärt på frukten, och jag har även mer av allt som levereras direkt i detta vin.
2004 upplevde jag behövde mer tid på sig för att komma till rätta.
Det finns inte direkt mer att hämta hos detta vin då jag inte tycker det blir bättre med värme jag upplever mer att kylan gjorde vinet bättre, för nu i värmen är den ungefär som en godis-aktig upplevelse som trädet fram över allt annat.

Pierre Peters Les Chétillons 2006
Här andas det direkt en öppet krämig Mesnil med rikedom på nosen.
Vinet är väldigt rent i stilfull o klassiskt uttryck men med riktigt bra kraft.
Ett fantastiskt bra vin där mineralen utav havsren o saltiga skaldjur andas tillsammans med
toner av gröna äpplen, gräs, vit blomster, torkad potatis, smält smör, vanilj, rostade chashewnötter o smörad kvittenkompott.
Frukten fullkomligt smeker och lindar in allting i en sammetsmjuk fauna i gommen.
Dethär redan fullt njutningsbara vinet går runt i gommen med bra bredd men utan att vara burdus, det levererar bara ren o skär elegans rakigenom som håller i såpass bra att jag börjar fundera på om jag någonsin upplevt en 06a som levererat så bra ?

PP Chétillons 06 är för mig kvällens njutning, det är utan tvekan den största o elegantaste damen utav de fem som alla bjussa på sin egna personlighet.